Dans kring guldkalven

Idag passerar Cityville den sinnessjuka milstolpen 100 miljoner användare per månad, och jag firar med ett reportage om Facebookspelens innersta väsen i Svenskans K-del: Spelvärldens fulkultur.

Mitt favoritpratminus där är spelforskaren (och Cow Clicker-skaparen) Ian Bogost som kommenterar hur Farmville och liknande spel gör anspråk på att vara verktyg för kreativitet. Han vill inte acceptera det utan att knota. Enligt Bogost är användarnas kreativa odlingar snarare ett bevis för att hur mycket koskit vi än slänger på folk så kommer några att hitta något magiskt i det och skapa något eget. Han fortsätter:

– Se på människorna som står vid enarmade banditer på kasinon och matar in pengar. Om du är välvillig kan du tolka det som att de använder maskinerna för att spela musik. Wow, tänker du, tillsammans skapar de en fantastisk, polyfon symfoni! På sätt och vis har du rätt. Men det är inte allt som händer. Du kan se på deras tomma blickar att det också pågår något betydligt obehagligare.

Som vanligt samlade jag på mig massor av intressant material som inte fick plats i artikeln, bland annat om den nya vokabulär av spelelement som social gaming-utvecklarna skapat. En rolig detalj är att Zyngas designers ägnade flera dagar åt att analysera användarnas reaktion på olika kor, för att ta fram sötast möjliga. Den rosa vann, såklart. Själv föredrar jag Cow Clicker-kon ovan: The Bling Cow.

Och: Det finns något intressant att diskutera här vad gäller könsfördelning och fulkulturstämpel. De som spelar Facebookspel är kvinnor till 69 procent, och deras favoritspel betraktas som skräp, ja knappt ens spel, av de hardcore gamers som till övervägande del är män. Bekant mönster? (Jfr konst/hantverk etc.)

Spelåret 2010 – och framåt

Idag skriver jag i SvD om spelåret 2010. Ett förbaskat bra år när man blickar tillbaka, som bådar gott inför framtiden. 2011 blir också intressant, med spel som L.A. Noire, Deus Ex: Human Revolution, Portal 2, The Witcher 2, Mass Effect 3, Assassin’s Creed 3, och The Last Guardian på schemat. Jag gissar att det dröjer till nästa år innan det börjar snackas om nya state-of-the-art-konsoler som ersättare till Playstation 3 och Xbox 360.

Just nu spelar jag för övrigt PS3-versionen av DC Universe Online. Superhjältar en masse, med andra ord. Onlinerollspel. Recension i SvD nästa torsdag.

Och för övrigt nummer två: Läs om min kära, kloka kollega Tove Bengtsson i DN!

Asociala medier och farliga sanningssägare

Vi börjar som alltid året med att roska av den sista julmaten. Således en kvartett SvD-krönikor från helgerna.

Om farliga spel: Vem är rädd för tv-spelen?

Om Wikileaksskvaller: Skvaller inleder informationskriget

Om välgörenhet som “gåva”: Det är svårt med julklappar

Om betalväggar: Asociala medier är inte framtiden

Årets spel 2010 – Topp 10

Idag listar Tove Bengtsson och jag årets spel i SvD. Det är inget försök till objektiv topplista, utan blott våra personliga favoriter. Men vi har också sett till att välja olika spel för att listorna inte skulle bli för överlappande. Vi har trots allt ganska likartad smak.

Hade inte Tove lagt beslag på dem så hade jag haft med både Mass Effect 2 och Alan Wake på listan – i stället för Fable 3 och Angry Birds. Och jag vet att Tove åtminstone skulle haft med Heavy Rain på sin lista.

Om vi hade satt ihop en topp tio-lista med pretentionen att på något sätt vara objektiva så hade förstås spel som Star Craft 2 och Super Mario Galaxy 2 varit givna, men som sagt: det här är våra subjektiva favoriter. I den andan tipsar jag gärna också om Mafia 2 som är en fin gangstersaga för den som vill tillbringa julhelgen med en sådan. Själv ska jag spela Amnesia och Bioshock 2 som är de av spelen jag inte hunnit med i år som jag är mest sugen på att nedsänka mig i.

I slutändan är det två titlar som gör att jag kommer att minnas spelåret 2010: Red Dead Redemption och Heavy Rain. Där har ni årets milstolpar i spelhistorien. Två tvättäkta moderna klassiker.

Det slår mig nu när jag funderar kring spelåret att jag i SvD-valen glömde bort en Nintendo DS-pärla, så det finns anledning att presentera min än mer personliga lista, topp tio, i ordning:

1. Red Dead Redemption
2. Heavy Rain
3. Gran Turismo 5
4. Mass Effect 2
5. Assassin’s Creed: Brotherhood
6. Alan Wake
7. WarioWare: Do It Yourself
8. Fable 3
9. Angry Birds
10. Mafia 2

Bamse i huvudet och satanism i julpyntet

Här om veckan skrev jag en krönika i Svenska Dagbladet om Bamse och de varumärken som koloniserar småbarns hjärnor. Jag har kommit att inse att för min knappt tvååriga dotter är Bamse inte en stark, snäll björn utan en Nikeswoosh på dunderhonung.

Idag har jag en krönika i samma tidning om julfirande, småpåvar och satanism. Julen är ju grötmyndighetens högtid, och finns det egentligen någon viktigare jultradition än den att tala om för folk hur och när de ska fira jul?

Spelsidan: Call of Duty Black Ops

Idag på spelsidan i SvD: Recension av Call of Duty Black Ops – den mest svartsynta och brutala krigsskildringen hittills i spelmediet?

Hallå, det är ju bara ett spel!

Idag har jag en krönika i SvD om synen på spelmediet, apropå Tobias Bjarnebys krönika Spel är spel, inte finkultur i Aftonbladet.

Den här diskussionen har pågått under lång tid, men den tog fart ordentligt vid förra årets Game Developers Conference. Journalisten Heather Chaplin hade fått i uppdrag att hålla ett anförande, och det blev ett brandtal där hon beskyllde de samlade spelutvecklarna för att vara förvuxna tonåringar som saknade förmåga att förverkliga spelmediets potential och skapa konst med samma verkshöjd som den främsta filmen och litteraturen.

En av dem som blev särskilt förargade var den förvuxne tonåringen David Jaffe, bäst känd som skapare av det barnsliga machovåldspelet God of war med uppföljare. Jaffe har en blogg som toppas av en bild på en jättefarlig clown och hans machohjälte Kratos, från God of War. I bloggen skriver Jaffe fuck ofta så att läsarna ska förstå att han är cool och badass.

David Jaffe kände sig nödgad att försvara sin rätt att frossa i våld och könsstereotyper, så han avreagerade sig i ett inlägg som var tvärilsket och genomkorkat. Han inledde med att gnälla om hur journalisterna inte förstår spelutvecklarna:

It’s like they never stop to consider that perhaps many of us game developers don’t want what THEY want.

Maybe some of us LIKE games that don’t want to be art.
Maybe some of us would rather be the Jerry Bruckheimer of games than gaming’s Orson Wells.
Maybe some of us LIKE portraying women in a more comic booky way (the same way- by the way- that the vast majority of male game characters are portrayed).
Maybe some of us don’t want to load our games down with political and philosophical discourse.

På något sätt misslyckades alltså David Jaffe med att inse att det var precis den här attityden som Heather Chaplin ville sätta fingret på, en attityd som genomsyrar alldeles för stora delar av spelbranschen, och som föranledde hennes kommentarer om omogna spelutvecklare.

Givetvis fick David Jaffe en massa medhåll från en massa manliga kolleger och fans, och i förra veckan plockade meriterade spelskribenten Tobias Bjarneby upp David Jaffes fackla och hyllade hans blogginlägg som “kanske det mest klarsynta jag läst i ämnet”.

Jag är av en annan åsikt dårå. Jag blir galen på folk som tycker att spelkritik ska hålla sig till spelmekanik och konsumentinformation, och blunda för spelens estetiska, etiska och politiska dimensioner. Jag blir galen på folk som tycker att man aldrig kan kräva mer av spel annat än att de ska vara roliga. Och jag tycker synd om folk som hellre vill vara Jerry Bruckheimer än Orson Welles.

Spelmediet har en fantastisk bredd. Spannet från Tetris till Red Dead Redemption är betydligt större än spannet mellan Helan och Halvan och Krzysztof Kieślowskis Den blå filmen. Det rymmer väldigt många olika typer av uttryck. Självklart kan spel vara finkultur, om man nu vill använda ett så diffust begrepp. Jag har spelat flera spel som kvalar in bara i år. Spel som Heavy Rain och Sleep is Death visar hur spel på olika sätt kan vara fängslande interaktiva berättelser. Red Dead Redemption och The Sims 3 utforskar på olika sätt hur människan förslavas av inre drifter och yttre omständigheter. Och så vidare. Men de progressiva spelskaparna är i försvinnande liten minoritet. Därför behöver spelmediet alltjämt mer av Heather Chaplins passion och mindre av David Jaffes reaktionära hack n’ slash-mentalitet.

Från förkylning till hajpallergi

Jag har legat däckad i en brutal förkylning (luftvägsinfektion + öroninflammation + ögoninfektion var den medicinska diagnosen) i nästan två veckor så det har som synes inte blivit några blogguppdateringar. Dock har jag lyckats klämma ur mig några texter till Svenska Dagbladet.

En krönika (tyvärr inte online ännu, jag kanske postar den här) handlar om könsroller online. Och dagens krönika handlar om hajpallergi, problemet med att överdriven hajp av en film kan göra det stört omöjligt att skapa sig en egen relation till den. Att jag tyckte Inception var en axelryckning berodde nog till stor del på att jag hört så många hylla den med något nyfrälst i blicken och fradga i mungiporna innan jag själv bänkade mig på Rigoletto. Ett än mer aktuellt exemplel är The Social Network, som verkar fantastisk av recensionerna att döma men som jag efter moget övervägande bestämt mig för att inte gå och se. Det kan liksom bara sluta med besvikelse.

Dessutom några spelrecensioner förstås, däribland rollspelen Fable 3 och Fallout: New Vegas.

Alla är vi modeoffer

SvD-krönika idag: Nervgas och bröstvårtor

Den handlar om utställningen Fashion! på Fotografiska museet – en hyllning till 90 års modefotografi, med hundratals bilder upphängda utan kritisk ansats. Utställningen understryker hur modefotot exploaterar könsstereotyper i jakten på sexighet, men utan att problematisera. Istället blir utställningen en del av problemet.

Jag reagerade extra starkt på de utslagna, viljelösa modellerna som ligger utströdda på bilderna eftersom jag var där med min ettåriga dotter och min skarpsinta fru. När vi fått nog av utställningen kilade vi upp på övervåningen för att ta en kaffe, och kafépersonalen pekade på min dotter och frågade vad “han” ville ha. Hon hade ju en blå skjorta på sig.

Sådana misstag gör man lätt med småbarn; det är ju omöjligt att se skillnad på pojkar och flickor om man inte hittar några rosa ledtrådar i kläderna. Men det hela blev sammantaget en obehaglig väckarklocka om vilka kvinnobilder vårt upplysta, jämställda samhälle förväntar sig att vår dotter ska anpassa sig efter när hon växer upp.

EA böjer sig för kritiken mot Medal of Honor

Igår skrev jag i SvD om krigsspelet Medal of Honor som utspelar sig i nutida Afghanistan. Det har redan innan det släpps väckt ont blod hos politiker och soldater, inte minst för att man kan spela som taliban i flerspelarläget och skjuta på koalitionsstyrkorna. Detta samtidigt som bland annat svenska soldater riskerar sina liv i kriget.

Nu ändrar EA i spelet. I sista minuten byter talibanerna i flerspelarläget namn till “Opposing Force”.

Jag vågar inte påstå att det är på grund av min artikel men spelets producent Greg Goodrich, som jag intervjuade i måndags, gör i sitt blogginlägg på den officiella Medal of Honor-sajten klart att han lyssnat på alla klagomål från soldater och deras anhöriga.

Man kan förstås diskutera om spelet blir mer eller mindre respektfullt mot någon för att man nu kan skjuta på Isaf-trupper men inte på talibaner.

Hardcorespelare vs fotbollsmammor

Idag har jag ett reportage i Svenska Dagbladets kulturbilaga K om krigsspel, apropå Medal of Honor-spelet som släpps om ett par veckor. Jag tycker att det är intressant hur spel, filmer och romaner bildar en sorts lore om krig, som i någon mån präglar vår förståelse av våldsamma konflikter – särskilt som vi ser väldigt få bilder från de verkliga strider som utspelar sig i krig. Medal of Honor utspelar sig i den pågående konflikten i Afghanistan, vilket naturligtvis har skapat en del kontrovers. Försvarsministrar från flera länder har uttryckt sin avsky och Stobritanniens Liam Fox gick så långt att han uppmanade återförsäljare att bojkotta spelet.

Ofta handlar sådana här kontroverser om att ickespelare (i det här fallet politikerna i fråga) har svårt att förstå vad spelarna egentligen får ut av spelande, samtidigt som hardcorespelarna är ointresserade av att diskutera sin hobby med omvärlden. När jag testade spelet hos DICE, tillsammans med ett gäng tyska gamers, utspelade sig den här scenen som inte fick plats i artikeln:

Spelvärlden har breddats mycket de senaste åren, men hardcorespelarna har fortfarande ett eget revir som vaktas ängsligt. Ibland tycks den klicken oförmögen, eller åtminstone ointresserad av, att kommunicera med samhället utanför. Spelarnas hårda kärna ifrågasätter sällan etiska eller estetiska aspekter hos spel så länge spelmekaniken tillfredsställer, och när oinvigda förfasas över krigsspel som gör underhållning av konflikter där verkliga soldater riskerar sina liv så avfärdas kverulansen som politisk korrekthet.

En av tyskarna är en stor man i glasögon som säger att han är alltför gammal för så här snabb action. För Medal of honor är ursinnigt snabbt. Dödligt. Roligt. Men jag är säker på att han skjutit mig ett tiotal gånger, för han beskriver sig som en riktig hardcore-Battlefieldspelare. När vi är färdiga frågar han en av utvecklarna från Dice – jag uppfattar inte hans namn – om han är orolig för spelets mottagande med tanke på den pågående konflikten i Afghanistan.

- Nej, säger Dice-killen. Det här är ju helt okontroversiellt för spelare. Jag tror faktiskt att det är okontroversiellt för soldater också. Möjligen är det lite kontroversiellt för fotbollsmammor.

Tysken ler och slår ut med händerna.

- Ja. Vissa människor ska ju klaga på allt.

Spelsidan: Dead rising 2, Tumble, m.m.

I dagens Svenska Dagbladet har jag recenserat Dead Rising 2, ett actionspel som går ut på att massakrera zombies på uppfinningsrika sätt. Det är splatter, det är slapstick…

Splatstick?

Jag recenserar också fina movepusslet Tumble, medan Tove Bengtsson tar sig an Guitar Hero: Warriors of Rock och Spider-Man: Shattered Dimensions

Zombiehantering har för övrigt blivit ett av mina nya expertområden. Nyligen blev jag intervjuad av Erik Augustin Palm apropå nya Resident evil-filmen, vilket resulterade i artikeln Tv-spel som film ekonomisk fullträff.

Piratrörelsen som försvann

Idag har jag ett reportage i Svenska Dagbladet om folkrörelsen som försvann. För ett och ett halvt år sedan var piratrörelsen en ursinnig maskin, med FRA-lag, Ipred-lag och Pirate Bay-dom som bränsle. När hovrättsförhandlingarna i Pirate Bay-målet börjar på tisdag finns bara fragment kvar av den rörelsen och debatten. Jag försöker teckna en bild av vad som hänt, med kommentarer från Unni Drougge, Rasmus Fleischer, Anna Troberg och Per Strömbäck.

Trots att det är en förhållandevis lång artikel känns det som att jag egentligen bara skummat på ytan. Det finns mycket kvar att diskutera om tvistemål, medierapportering, valrörelse, Antipiratbyråns aktiviteter, och så vidare. Så kör hårt – det verkar redan vara livat i artikelns kommentartråd! Den djupintresserade rekommenderas också att läsa antologin Efter The Pirate Bay som gräver i olika riktningar för att se var den digitala politiken och retoriken landat.

En brasklapp kan vara på sin plats: En av rubrikerna på SvD-webben är “Så knäcktes Pirate Bay”. Det är inte riktigt vad artikeln handlar om; jag har inte ens pratat med de fyra som ska infinna sig i hovrätten på tisdag. Artikeln handlar om piratrörelsen i bredare bemärkelse. Piratbyrån som lagts ner, The Pirate Bay som förlorat sin ideologiska strålglans, och ett piratparti som kämpar på med ett stöd som räknas i promille.

Jakten på karma-highscore gör världen bättre

I dagens SvD har jag en krönika om hur välgörenheten flyttar in i sociala medier. Crowdrise är ett exempel på en sajt som gör givandet till behjärtansvärda ändamål till en social tävling med röstande, highscorelistor, kändisglans och annat lullull.

Sociala nätverk där man är öppen med sitt givande kan göra mycket för välgörenhetskulturen. De kan förhoppningsvis hjälpa oss att övervinna vad Jonah Lehrer kallar “the identifiable victim bias” – tendensen att underskatta stora katastrofer där vi inte har enstaka, identifierbara offer som pockar på vår uppmärksamhet. Eller nej, det kan de förmodligen inte alls. Men de kan hjälpa oss att tillsammans begripa var pengar verkligen behövs, att göra katastrofer begripliga på ett mänskligt plan och därmed aktivera vår empati.

Visst, förenar vi välgörenhet med narcissism och tävlingsinstinkt så grumlar vi de rena, altruistiska motiven i det anonyma givandet. Men behövande jordbävnings- och översvämningsoffer är normalt mindre intresserade av varför folk skänker pengar till nödhjälp och återuppbyggnad, och mer intresserade av att vi gör det. Vi svenskar är dokumenterat dåliga på att skänka pengar annat än via skattefinansierat bistånd. Sämst är rika människor. Om vi börjar skänka mer pengar bara för att imponera på polarna, eller för att det ger oss dopaminframkallade måbrarus så är det inget fel i det. Det är win win.

Spelsidan: Playstation Move

Idag recenserar jag Playstation Move i SvD, samt en trio spel som utnyttjar Sonys nya rörelsebaserade kontroll. Hårdvaran imponerar, Move är bra mycket snabbare och precisare än Wii, även med Motion Plus. Spelen är inte vanvettigt upphetsande så här långt men det blir spännande att se hur spelutvecklare – däribland svenska Coldwood – kommer att utnyttja tekniken framöver.

Heavy Rain: Move Edition landade i brevlådan här om dagen. Kan funka. Men det är förstås spel som utvecklats med Move i åtanke från första början som har chans att bli riktigt bra.