Det giftiga ordet konsekvensneutralitet

Det blev inte så bra det här. Våldtäktsanmälan mot Julian Assange drogs tillbaka och kvar blev en anmälan om ofredande samt detaljerade spekulationer om vem som gjorde exakt vad i sängen, och hur okej det egentligen var. Sådant som vi alla hade besparats om medierna inte varit så snabba att hänga ut Assange. Nu är hans rykte istället för alltid fläckat.

Det är med andra ord tid för självrannsakan hos ansvariga utgivare. Varför ville de rapportera om anmälan så snabbt som möjligt efter att man konstaterat att anhållandet var verkligt? Borde de ha väntat på mer uppgifter för att avgöra hur trovärdig anmälan var innan de hängde ut Assange med namn och bild? Borde de ha funderat en gång till över att det finns många här i världen som gärna vill svärta ner Assanges rykte?

Som journalist har jag  förståelse för att man kan hänryckas när man får vittring på ett scoop. Det är inte alltid lätt att hålla huvudet kallt, även om ansvariga utgivare förväntas vara proffs på just det. Men det som sticker i ögonen nu efter att skadan är skedd är den bristande självkritiken hos vissa publicister.

Expressens chefredaktör Thomas Mattsson vägrar i sin blogg erkänna brister i tidningens rapportering. Däremot klandrar han såväl Wikileaks som åklagarmyndigheten. Han svänger sig med det obehagliga begreppet konsekvensneutralitet som vore han logistikofficer för koncentrationslägertransporter. Det är alltså ett begrepp som innebär att journalister inte ska ta några hänsyn till konsekvenserna av det de publicerar. Maktutövning utan ansvar. Dessutom påstår Mattsson att Wikileaks jobbar på samma sätt, trots Assanges ständiga tal om “harm minimization”, hans motiveringar om att nyttan av dokumentpubliceringen är så mycket större än skadan, och Wikileaks ansträngningar för att se till att enskilda personer inte skadas av publiceringen.

Sydsvenskans chefredaktör Daniel Sandström reflekterar däremot över konsekvenserna av namnpublicering:

Att namnge någon som är misstänkt för brott är i min värld alltid komplicerat: den namngivnes liv kommer i någon mening att förstöras av publiciteten, oavsett skuldfrågan och sanningshalten i anklagelserna.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin medger också:

Publicitetsskadan för den som publiceras med namn och bild jämte anklagelser om våldtäkt tillhör den värsta man kan drabbas av.

Med det i åtanke måste skadan för den enskilde givetvis vägas in i publiceringsbeslutet. Ändå kom samtliga chefredaktörer för stora svenska tidningar fram till att det var nödvändigt att publicera Assanges namn så fort man säkerställt att han verkligen var anhållen i sin frånvaro.

PR-konsulten och journalistveteranen Staffan Dopping skriver ett inlägg om publicistansvar som är måsteläsning för alla intresserade, och Joakim Jardenberg har intressanta synpunkter på pressens roll i det nya medialandskapet.

Själv önskar jag framförallt att vi en gång för alla kan göra oss av med begreppet konsekvensneutralitet. Vi brukar inte acceptera att mäktiga människor handlar utan tanke på konsekvenserna av sitt agerande. Att publicister anser sig förpliktigade att göra det tyder på att de vill bygga in en sorts otäck empatistörning i sitt journalistiska uppdrag.

Men iväg med dig nu. Läs Dopping!

Skryt och skrän

Två aktuella reportage som inte får missas:

Facebook har sprängt Jantelagen
Anders Mildners högintressanta text i Sydsvenskan om hur Twitter och Facebook gör storskrävlare av normalt blygsamma svenskar.

Experiment med fakta
Adam Svanells Wikipedia-knäck i Svenska Dagbladet, vars eftermäle är betydligt mindre smickrande för wikipedianerna än själva artikeln.

Är Andreas Ekström blind?

Det är skönt att konstatera att alla de stora tidningarna har tyckt till om Piraterna nu, och att reaktionerna har varit så positiva. Andas ut kan man.

Många recensioner tillför intressanta resonemang till fildelningsdiskussionen, men för oss författare är det särskilt lustigt att notera hur vissa recensenter läser in åsikter mellan raderna i boken. Journalisten, officiellt organ för upphovsrättsivrande Svenska journalistförbundet, kallar boken “en pamflett för fri fildelning” medan Sydsvenskan skriver “Vad författarna själva tycker är däremot skickligt dolt.” Är Andreas Ekström blind, eller ser Helena Giertta syner?

Så mycket kan sägas som att vår ambition var att skriva en reportagebok inte en debattbok, en bok som kan tjäna som underlag i debatten inte som ett inlägg i den. Men det är ju fint om olika läsare tolkar den på olika sätt, som också Aftonbladets Anders Johansson: “även om [författarna] inte tar ställning för någon sida utgör den omsorgsfulla bakgrundsteckningen i sig ett argument för fildelning”.

Piraterna – rafflande med klassikerpotential

Snurrig dag med recensioner, fotografering och intervjuer i radio och tv, samtidigt som jag håller på att knåpa ihop SvD:s spelsida till torsdagen. Jag nöjer mig med att länka till Andreas Ekströms fantastiska recension i Sydsvenskan. Åtminstone tror jag att den är fantastisk. Jag slutade läsa efter ett par meningar, rädd att kritiken skulle nyanseras:

“Piraten och moralen. Andreas Ekström läser en sjörövarskildring med klassikerpotential.

Det är som att läsa en rafflande deckare. Anders Rydells och Sam Sundbergs reportagebok ”Piraterna” är en pageturner, en skickligt men återhållsamt dramatiserad dokumentär om ett fenomen som för alltid kommer att förändra synen på intellektuellt arbete och hur det ska lönas.”