Bamse i huvudet och satanism i julpyntet

Här om veckan skrev jag en krönika i Svenska Dagbladet om Bamse och de varumärken som koloniserar småbarns hjärnor. Jag har kommit att inse att för min knappt tvååriga dotter är Bamse inte en stark, snäll björn utan en Nikeswoosh på dunderhonung.

Idag har jag en krönika i samma tidning om julfirande, småpåvar och satanism. Julen är ju grötmyndighetens högtid, och finns det egentligen någon viktigare jultradition än den att tala om för folk hur och när de ska fira jul?

Lyxkonsumtion är ett strategispel

Via Vassa Eggen hittar jag artikeln Understanding the digital natives av Frédéric Filloux, som ger perspektiv på de nya mediekonsumenterna.

They see life as a game. They enjoy nothing more than outsmarting the system. They don’t trust politicians, medias, nor brands. They see corporations as inefficient and plagued by an outmoded hierarchy.

I en ny fransk undersökning kallas de för “digitala infödingar“. Det är ett sånt där medieguruord som klingar falskt. Bara för att man är yngre än webben och GSM-telefonin hör man inte nödvändigtvis till gruppen. Däremot kan man höra dit även om man på pappret är för gammal, bara man noggrant har marinerat sin själ i informationsteknologi.

The way a Digital Native see his (or, once for all “her“) environment is deeply shaped by computer games. “When he is buying something”, says Edouard Le Marechal who engineered the survey, “finding the best bargain is a process as important as acquiring the good. The Digital Native enjoys using all tools available in his arsenal to outsmart the merchant system and to find the best deal. He doesn’t trust the brand. Like in a game, the brand is the enemy to defeat”.

Jag har själv grubblat över varför jag surfar så frenetiskt på Prisjakt, Sweclockers, CNet och andra recensionssajter i dagar innan jag köper, exempelvis, en ny mediedator. (Det blev i slutändan en Dell Inspiron Zino HD.) Det vore mer kostnadseffektivt att köpa första bästa (med tanke på all förlorad arbetstid), så det är ett irrationellt beteende. Men jag har inte sett det i termer av ett spel tidigare. Det är inte dumt tänkt. Det finns en njutning i att nosa sig fram till ett så bra köp som möjligt, och det liknar det invecklade knåpandet med resurshantering och strävan efter optimal effektivitet i ett strategispel.

Att påstå att varumärket är en “fiende att besegra” är kanske att hårdra det hela, men visst vill man betala för hårdvara och inte yta och marknadsföring. Företag som uppfattas som hårt arbetande och kvalitetsmedvetna blir allierade medan de som jobbar för hårt på att putsa sina varumärken eller mjölka en monopolsituation blir fienden.