Google och Arcade Fire gör HTML-konst

Google har samarbetat med Montrealbandet Arcade Fire för att skapa en interaktiv musikvideo byggd i HTML5, den nya webbstandard som nu håller på att rullas ut. Det är en fin, framtidsdoftande teknikdemo som spelar video i flera fönster som hoppar omkring på skärmen. Men roligast av allt är att du startar det hela med att skriva in din barndomsadress, och via satellitbilder och Google Street View blir dina hemkvarter en del av videon.

Det fanns inte tillräcklig data för den lilla gatan där jag växte upp i Skellefteå, men det gick bra att använda min första egna adress på Kjellmansgatan i Göteborg. Som konstverk är det inte precis fulländat. Satellitbilder ger inte samma nostalgi- och hemkänsla som väl valda små personliga detaljer gör. Men saliverade du inte av upphetsning varje gång någon nämnde HTML5 innan så gör du det kanske efter att ha sett detta.

Inte färre än 111 personer har bidragit till projektet. Chris Milk är regissören och i en intervju med Wired.com är han full av optimism för den konstnärliga potentialen i HTML5:

“[HTML5] is in its infancy right now, but I think the browser will be the next widely recognized artistic medium,” said Milk. “It allows such a larger dialog with the viewer. There’s actual two-way communication going on between the art and the observer.”

Webben är inte död, men den luktar lite funky

Plötsligt, bara sådär, dödförklaras webben av både finpublikationen The Atlantic och trendkänsliga nördblaskan Wired.

I Wired är det chefredaktören Chris Anderson som är framme och hugger för att stå främst i ledet bland trendspanarna. Redan det gör tesen lite suspekt, då Chris Anderson är en karl som är alldeles för förtjust i sin egen guruaura. Efter de intellektuella fiaskon som var hans senaste bok, Free, och hans stora Wired-reportage om “den nya industriella revolutionen” behöver han riktigt bra argument för att övertyga någon om någonting. Det har han inte. I artikeln The web is dead. Long live the internet påpekar han helt korrekt att appar i vissa fall ersätter webben och erbjuder bättre funktioner än man kan få i sin webbläsare. Sedan tar han steget till att webben håller på att dö med hjälp av bombastisk, tvärsäker prosa med tvivelaktig verklighetsförankring.

Grafen som Anderson använder för att illustrera webbens minskade betydelse baseras på data från Cisco Systems och ser ut så här:

Men som Boing Boings Rob Beschizza påpekar i sitt svar Is the web really dead? finns det stora problem med grafen. Vad den visar är inte att tiden vi spenderar med webbläsaren minskar. Den koncentrerar sig på den totala trafiken. Och eftersom alltmer högupplöst video tar upp mycket större bandbredd än html-kod blir det en konstig jämförelse. (Det är därför det också ser ut som om epost är stendött.) Men grafen visar inte ens att den totala webbtrafiken har minskat. Vad den visar är att webbens andel av den totala trafiken har minskat. En graf som visade webbtrafiken över tid skulle enligt Boing Boing se ut ungefär så här:

Michael Arrington på TechCrunch gör en rimlig tolkning av Andersons grafhokuspokus: “It’s like they showed a picture of a banana and said it explains the rising cost of gasoline.”

Det har skrivits många bra svar på Andersons artikel. The Atlantics teknikskribent Alexis Madrigal ger ett historiskt perspektiv på teknikutveckling och den förrädiska lockelsen i att dödförklara gammal teknik så fort en ny börjar vinna mark: What’s wrong with ‘X is dead’. Madrigal antyder också lite surt (han har själv jobbat på Wired.com) att Anderson talar i egen sak.

Anderson doesn’t work on, nor believe in, the economics of content on the web, and so while he’s making his case against the web generally, he’s also making the specific point that print and tablet editions of Wired make sense, but its website (which he doesn’t edit) does not.

Kanske förklarar det varför Wired-bloggaren Evan Hansen är så angelägen att förklara webbens överlägsenhet i How the web wins. Med de nya funktionerna i HTML5 och med Chrome Web Store – en app store för webben – som öppnar i oktober känns webbens framtid på många sätt ljusare än på länge.

Medan eldsvådan sprider sig efter Andersons brandfackla verkar ingen bry sig nämnvärt om provokativa The Atlantic-rubben “Who killed the internet? (Hint: Steve Jobs)”. Michael Hirschorns essä finns inte på webben (ah, så det är därför ingen bryr sig om den) men den går hårt åt Apple och appifieringen av nätet.

[Apple] has always made the case that the bourgeois comforts of an artfully constructed end-to-end solution, despite its limits, are superior to the freedom and danger of the digital badlands.

I slutändan konstaterar Hirschorn att webben kommer att finnas i tid och evighet amen, men att friheten och öppenheten från de första tjugo åren snart kommer att ses som blott en utvecklingsfas, innan kommersialiseringen tog fart på allvar. Se där, en betydligt rimligare domedagsprofetia att få kalla kårar av:

The colonization and exploitation of the Web was a foregone conclusion. The only question now is who will own it.

Uppdatering: Nu kommenterar Kungliga Bibliotekets forskningschef Pelle Snickars saken i SvD.

Telefonsamtalet är en måste-ha-app

Har du en smartphone av någon sort har du säkert slagits av hur missvisande ordet “mobiltelefon” är för att benämna den. Snarare än en telefon är min HTC Desire en surfdosa, en epostlåda, en organisatör, en musikspelare, en navigatör, en kamera, ett fotoalbum, en läsplatta, en sociala-medier-hub… ja, helt enkelt en handdator där telefonsamtal är en av många funktioner – och långt ifrån den mest använda.

Men håller telefonsamtalet på att bli irrelevant? Kommer det att läggas på skroten i samma källsorteringskärl som djungeltrumman, röksignalerna och telegrafen? Clive Thompson hävdar det. I Wired-kolumnen The Death of the Phone Call håller han ett osentimentalt begravningstal för telefonin, där han beskriver telefonsamtalet som primitivt och brutalt i sitt sätt att skära in i våra liv utan att bry sig om ifall det stör. Samtidigt hyllar han våra nya, textbaserade sätt att kommunicera.

These new forms of communication have exposed the fact that the voice call is badly designed. It deserves to die.

Krönikan är tankeväckande men jag kan inte riktigt dela Thompsons aversion mot telefonsamtalet. Det är fortfarande överlägset alla textbaserade gränssnitt om man vill ha ett snabbt svar, när man ska överlägga/förhandla eller koordinera ett möte. För att nämna några exempel. Och så har vi den emotionella aspekten i att få höra någons röst och tonfall, vilket ibland är angeläget.

Thompson menar att mobiltillverkarna måste hitta ett sätt att informera om huruvida en person är tillgänglig för ett samtal eller ej, så att man inte stör. Men är inte det redan löst? Man ringer, och svarar personen så är han/hon tillgänglig – annars inte. Jag menar, telefonens ringande betyder inte samma sak idag som för tjugo år sedan.

För tjugo år sedan betydde signalen: “ALARM, ALARM: SLÄPP ALLT DU HÅLLER PÅ MED OCH LYFT TELEFONLUREN OMEDELBART!”

Idag betyder signalen: “Någon skulle vilja tala med dig.” Har jag inte tid/lust att tala med någon alls så ignorerar jag signalen. Är jag hyggligt tillgänglig kollar jag på luren vem som vill tala med mig (nummerpresentation i kombination med Eniros Android-app är en praktisk lösning) och beslutar om jag ska svara eller ej. Hela tiden är jag medveten om att den som ringer lätt kan nå mig via mejl eller sms om jag inte svarar.

Så nej, jag tror inte att telefonsamtalet är döende. Det kommer att förbli en nödvändig app bland många andra. Små uppdateringar har förbättrat funktionaliteten, men NLP-forskningen måste nog ta ett par steg framåt innan det kommer i version 2.0.

Spelkärlek

Edge har kallat honom för ett geni. Wired har beskrivit honom som en gud. I dagens SvD skriver jag om spelutvecklaren Eskil Steenberg och hans vanvettigt ambitiösa enmansprojekt Love.